Excerpt from the exhibition PAUS

Det var tolv år sedan jag sist satte min fot i Etiopien – tolv år av längtan, av tomrum där rötterna borde ha funnits. Addis Abeba var för mig en oskriven bok, en plats full av färger, ljud och ansikten som jag bara hört talas om, men aldrig riktigt förstått. Jag återvände inte bara för att se mitt ursprung, utan för att hitta en plats för mig själv, för att kanske äntligen kunna släppa taget om känslan att vara både här och inte här, av att sakna något jag inte riktigt kunde definiera.
Gatorna i Merkato var fyllda av liv, av människor som ständigt rörde sig, handlade, pratade och arbetade. Jag såg dem i alla möjliga pauser – någon som vilar på en trappavsats, en kvinna som lutar sig mot en lastbilsflak för en kort andning. Men dessa "pauser" var alltid tillfälliga, som en sekund av vila i en ocean av rörelse. Och i varje porträtt jag tog såg jag inte bara ett ansikte; jag såg en historia om att aldrig riktigt få chansen att stanna upp. I den eviga rörelsen fanns något stilla, en känsla av att livet aldrig ger utrymme för att stanna och bara vara.
Som en andragenerationsinvandrare har jag ofta känt mig fast mellan två världar. Denna resa blev därför en möjlighet att hitta mig själv genom andra, att på något sätt förstå varför jag alltid känt mig som en främling i mitt eget ursprung. Genom varje porträtt försökte jag fånga ett ögonblick av närvaro, av samhörighet, men också av förlorad tid. Jag fann att pausen inte bara var fysiskt omöjlig – det var den känslomässiga pausen, den där djupa känslan av att vara "hemma", som jag alltid saknat.